Lets get off.
Let's get off the safe train.
And play unsafe.
And play unsafe.
Mindre än ett dygn.
Om 23 timmar och 49 minuter är det 2 år sedan jag hörde skottet,kände grimskaftet dras ur min hand och jag såg dig falla.
För 729 dagar sedan stannade mitt hjärta.
Tiden stannade.
Med ansiktet nedborrat i din man fick jag andas ett par sista andetag av din ljuva doft.
Glömmer aldrig den smärtan när jag såg dig falla åt sidan. Glömmer aldrig den dunsen som fick mina knän att ge vika vid din livlösa kropp. Eller de tankar som for i mitt huvud. Hur det kändes att tvingas gå bort från dig och lämnas ensam kvar. Hur fruktansvärt ont varje timme, sekund och dag som natt skulle göra i ett liv utan dig. Föga anade jag hur smärtsamt livet är nu, här ensam kvar, i ett liv på jorden utan dig. Hade jag vetat, hade jag följt med dig. Funnits vid din sida som du vid min, tillsammans förevigt. Någonstanns där uppe bland stjärnorna på himlavalvet. Någonstanns där det fick vara du och jag. Bara vi två. Tillsammans.
Varje dag vaknar jag upp från ett stycke sömnlös natt. Till en dag av verklighet. Att få vakna upp till en verklighet utan dig är den värsta känslan av dem alla. Att inte få se dig, höra dig, känna dig..Få skratta åt dig, med dig. Få leva ett liv utan dig. Totalt kaos.
Fortfarande kan jag förslutas i en tidskapsel. Höra alla välbekanta ljud, känna underbara dofter fylla mina lungor och få se en bild, en tanke, ett minne. Vart jag än vänder mig här i världen finns minnet utav dig. Minne i tanken, doften, ljudet. Överallt, överallt finns dem.
Jag kan inte, vågar inte, vill inte.
Vi var tillsammans, från första blick, första avtrillningen, första skrattet, din första hälsning men även din sista blick, din sista hälsning..Den första droppen blod och den sista. Det var du och jag Baby, bara du och jag.
Varför fick jag inte följa med dig på din resa?
För 729 dagar sedan stannade mitt hjärta.
Tiden stannade.
Med ansiktet nedborrat i din man fick jag andas ett par sista andetag av din ljuva doft.
Glömmer aldrig den smärtan när jag såg dig falla åt sidan. Glömmer aldrig den dunsen som fick mina knän att ge vika vid din livlösa kropp. Eller de tankar som for i mitt huvud. Hur det kändes att tvingas gå bort från dig och lämnas ensam kvar. Hur fruktansvärt ont varje timme, sekund och dag som natt skulle göra i ett liv utan dig. Föga anade jag hur smärtsamt livet är nu, här ensam kvar, i ett liv på jorden utan dig. Hade jag vetat, hade jag följt med dig. Funnits vid din sida som du vid min, tillsammans förevigt. Någonstanns där uppe bland stjärnorna på himlavalvet. Någonstanns där det fick vara du och jag. Bara vi två. Tillsammans.
Varje dag vaknar jag upp från ett stycke sömnlös natt. Till en dag av verklighet. Att få vakna upp till en verklighet utan dig är den värsta känslan av dem alla. Att inte få se dig, höra dig, känna dig..Få skratta åt dig, med dig. Få leva ett liv utan dig. Totalt kaos.
Fortfarande kan jag förslutas i en tidskapsel. Höra alla välbekanta ljud, känna underbara dofter fylla mina lungor och få se en bild, en tanke, ett minne. Vart jag än vänder mig här i världen finns minnet utav dig. Minne i tanken, doften, ljudet. Överallt, överallt finns dem.
Jag kan inte, vågar inte, vill inte.
Vi var tillsammans, från första blick, första avtrillningen, första skrattet, din första hälsning men även din sista blick, din sista hälsning..Den första droppen blod och den sista. Det var du och jag Baby, bara du och jag.
Varför fick jag inte följa med dig på din resa?
Springa.
Nu har jag fått känslan igen.
Den kommer krypandes som en vidrig myra.
Allt säger mig att jag ska vända om och springa i motsatt riktning.
Att inte längre stanna kvar här. Eller där.
Bättre fly än illa fäkta.
Jävla myra.
Springa eller inte springa?
Jag vill men ändå inte.
Vilken jävla panik.
Den kommer krypandes som en vidrig myra.
Allt säger mig att jag ska vända om och springa i motsatt riktning.
Att inte längre stanna kvar här. Eller där.
Bättre fly än illa fäkta.
Jävla myra.
Springa eller inte springa?
Jag vill men ändå inte.
Vilken jävla panik.
VAD VARE JAG SA!
Yeeey,nu på torsdag ska jag provrida en liten pownie! Haha skoja bara..Ett halvblod av grövre typ, 18år men är som en 5åring..Har gått svår klass i hoppning och är tydligen väldigt busig. Har endast barbackagjord eller så blir det barbacka. Ska ha gunghäst galopp o en mysig trav. Ägaren verkar vara urgullig! :)
Hoppas det går vägen,vore super kul! Visserligen är det en tillfällig medryttar grej men bangar inte.. Saknar så grovt att ha något ställe att försvinna på och babbla av sig med dvs hästen i detta fallet.
Hästen står i ett stall ute i Kungsängen,känns riktigt bra om det går vägen..Med tanke på att man känner i princip nästan varenda kotte i alla stallen där ute :)
Håll tummarna! ♥
Gav mig fan på att komma tillbaka,det känns men det är värt det. Jag är tillbaka och hjärtat slår frivolter av glädje och värmen ni känner på dagarna är inte solens strålar utan mitt leende. Jag är så stört lycklig just nu.. Helt obeskrivligt
Hoppas det går vägen,vore super kul! Visserligen är det en tillfällig medryttar grej men bangar inte.. Saknar så grovt att ha något ställe att försvinna på och babbla av sig med dvs hästen i detta fallet.
Hästen står i ett stall ute i Kungsängen,känns riktigt bra om det går vägen..Med tanke på att man känner i princip nästan varenda kotte i alla stallen där ute :)
Håll tummarna! ♥
Gav mig fan på att komma tillbaka,det känns men det är värt det. Jag är tillbaka och hjärtat slår frivolter av glädje och värmen ni känner på dagarna är inte solens strålar utan mitt leende. Jag är så stört lycklig just nu.. Helt obeskrivligt
Jag ger aldrig upp.
Awesome.
På fredag kommer världens finaste upp. Har räknat dagarna sen vi kramades hejdå nere i Köpenhamn!
Galet hur mycket man kan sakna en person.
Min lille Momin♥
Och Smeten+Calle Calle ska ha inflyttningspartaj..Kommer bli sjukt awesome.Längtat som faan sen jag fick inviten när jag satt nere vid skolans datorer och svettades ihjäl! Hahaha. Kommer komma en massa underbara människor :)
Nanana..Naughty naughty!
Kommer bli så oerhört skönt att få umgås med folk som tycker om mig för den jag är och som skiter i allt skitsnack. Kommer bli ännu skönare att få komma bort.
Och jag vet inte hur saker och ting ligger till just nu. Men jag vet att jag känner sånt som jag inte har fått känna på väldigt väldigt länge. Ju längre klockan tickar och ju mer vi öppnar oss för varandra.. Desto mer förstår jag hur mycket du betyder för mig. Är det slutet eller början? Framtiden får utvisa. Men just nu går jag runt med ett leende på läpparna som speglas av lyckan jag känner i mitt hjärta.
Galet hur mycket man kan sakna en person.
Min lille Momin♥
Och Smeten+Calle Calle ska ha inflyttningspartaj..Kommer bli sjukt awesome.Längtat som faan sen jag fick inviten när jag satt nere vid skolans datorer och svettades ihjäl! Hahaha. Kommer komma en massa underbara människor :)
Nanana..Naughty naughty!
Kommer bli så oerhört skönt att få umgås med folk som tycker om mig för den jag är och som skiter i allt skitsnack. Kommer bli ännu skönare att få komma bort.
Och jag vet inte hur saker och ting ligger till just nu. Men jag vet att jag känner sånt som jag inte har fått känna på väldigt väldigt länge. Ju längre klockan tickar och ju mer vi öppnar oss för varandra.. Desto mer förstår jag hur mycket du betyder för mig. Är det slutet eller början? Framtiden får utvisa. Men just nu går jag runt med ett leende på läpparna som speglas av lyckan jag känner i mitt hjärta.
Speciella platser.
Speciella platser fastnar i ditt minne. Medan de du älskar fastnar längst in i ditt hjärta. Frys de ögonblicken du vill minnas i dina tankar och i ditt hjärta och du kommer aldrig mer att vara ensam kvar.
♥
♥
The feeling.
Släpp aldrig taget om mig.
Hjärtesorg fnattesorg.
Yes ma'm eller sir eller vad det nu är som läser detta.
Komplicerat.
Varför måste allting vara så jävla förbannat svårt hela tiden.
Man tror att det är fixat.
Man tror så jävla mycket.
Men vafan händer.
Nada.
Eller så ba POFF nej men oooojdå nån blev sårad.
Ovanligt? NEJ.
Känns jävligt jobbigt.
Speciellt sitsen som man har hamnat i.
Någonstanns där i mitten.
Står där och vet inte vilken väg jag ska ta.
Rakt fram.
Till höger.
Till vänster.
Eller göra det jag är bäst på att göra.
Vända mig om och springa ifrån allt.
Alla känslor,alla O.C draman gånger 100.
Någonstanns där på vägen sårar man någon.
Varför kan man aldrig vara vän med en kille utan att de faller handlöst för en?
Jag vill,han vill.
Men kan vi? Nej.
Och den vetenskapen gör jävligt ont i hjärtat.
Man,jag tror så mycket.
Jag tror mig veta.
Alla andra tror sig veta.
Men varken jag, han eller de vet något alls.
Snart är det försent.
Alldeles försent.
Vi har haft våra fina stunder du och jag.
Vi två, tillsammans.
Men verkligheten visade oss en helt annan sida.
Två hjärtan som slår för varandra.
Kåtheten.
Attraktionen.
Passionen.
Passion,hur jävla ofta stöter man på den? Typ aldrig.
Upplevt den en gång tidigare.
Trodde den var död,borta.
Men det var innan du kom in i bilden.
Vad var det som hände?
Allting hände så snabbt.
Jag tror inte någon av oss hängde med.
Det hände så fort men ändå så långsamt.
Försöker att inte tänka på det.
På allting som har hänt.
På det som händer.
Med allt.
Mellan oss två.
Men det är svårt.
Jävligt svårt.
Går igenom saker och ting bakom pannbenet till höger.
Och till vänster.
Kommer bara fram till samma slutsats.
Det ÄR något mellan oss.
Mellan våra hjärtan.
Men vi kan inte.
Vi vågar inte.
Leva ut dem.
Släppa allting fritt.
Öppna oss, för varandra.
Det känns som att vi aldrig får chansen att prata.
Bara vi två.
Prata ut om allting som rör oss.
Inom oss.
Varenda känsla vi har.
Om vad som har hänt och inte.
Vad egoisten har sagt och fortfarnde säger.
Vi får aldrig chansen.
Aldrig.
Snart kommer det vara försent.
Snart kanske jag inte bor kvar här längre.
Och hur blir det då?
Med avståndet?.
Snart är jag borta.
Du kommer vara borta.
Kommer vi överleva?
Eller blir det samma som förut.
Jag vet inte.
Har inte svaren på dessa frågor.
Men det jobbigaste av allt.
DEt jobbigaste av allt är att jag aldrig kommer komma få berätta för dig vad jag känner.
Jag kan inte.
Vågar inte.
Jag vill men samtidigt ändå inte.
Men jag har insett nu efter olyckan att livet kan vända så jävla fort.
Fortare än att man hinner reagera.
Tänk om jag hade dött där.
Då.
DU hade adlrig fått reda på mina känslor.
Mina riktiga känslor.
Och jag hade aldrig fått reda på dina.
JAG VET INTE.
Har ingen aning.
Men det jag vet är att det inte är ren o skär kåthet utan nånting annat.
Och jag kommer aldrig kunna berätta det för Dig.
Och det gör ont.
Riktigt riktigt ont.
Förlåt.
Komplicerat.
Varför måste allting vara så jävla förbannat svårt hela tiden.
Man tror att det är fixat.
Man tror så jävla mycket.
Men vafan händer.
Nada.
Eller så ba POFF nej men oooojdå nån blev sårad.
Ovanligt? NEJ.
Känns jävligt jobbigt.
Speciellt sitsen som man har hamnat i.
Någonstanns där i mitten.
Står där och vet inte vilken väg jag ska ta.
Rakt fram.
Till höger.
Till vänster.
Eller göra det jag är bäst på att göra.
Vända mig om och springa ifrån allt.
Alla känslor,alla O.C draman gånger 100.
Någonstanns där på vägen sårar man någon.
Varför kan man aldrig vara vän med en kille utan att de faller handlöst för en?
Jag vill,han vill.
Men kan vi? Nej.
Och den vetenskapen gör jävligt ont i hjärtat.
Man,jag tror så mycket.
Jag tror mig veta.
Alla andra tror sig veta.
Men varken jag, han eller de vet något alls.
Snart är det försent.
Alldeles försent.
Vi har haft våra fina stunder du och jag.
Vi två, tillsammans.
Men verkligheten visade oss en helt annan sida.
Två hjärtan som slår för varandra.
Kåtheten.
Attraktionen.
Passionen.
Passion,hur jävla ofta stöter man på den? Typ aldrig.
Upplevt den en gång tidigare.
Trodde den var död,borta.
Men det var innan du kom in i bilden.
Vad var det som hände?
Allting hände så snabbt.
Jag tror inte någon av oss hängde med.
Det hände så fort men ändå så långsamt.
Försöker att inte tänka på det.
På allting som har hänt.
På det som händer.
Med allt.
Mellan oss två.
Men det är svårt.
Jävligt svårt.
Går igenom saker och ting bakom pannbenet till höger.
Och till vänster.
Kommer bara fram till samma slutsats.
Det ÄR något mellan oss.
Mellan våra hjärtan.
Men vi kan inte.
Vi vågar inte.
Leva ut dem.
Släppa allting fritt.
Öppna oss, för varandra.
Det känns som att vi aldrig får chansen att prata.
Bara vi två.
Prata ut om allting som rör oss.
Inom oss.
Varenda känsla vi har.
Om vad som har hänt och inte.
Vad egoisten har sagt och fortfarnde säger.
Vi får aldrig chansen.
Aldrig.
Snart kommer det vara försent.
Snart kanske jag inte bor kvar här längre.
Och hur blir det då?
Med avståndet?.
Snart är jag borta.
Du kommer vara borta.
Kommer vi överleva?
Eller blir det samma som förut.
Jag vet inte.
Har inte svaren på dessa frågor.
Men det jobbigaste av allt.
DEt jobbigaste av allt är att jag aldrig kommer komma få berätta för dig vad jag känner.
Jag kan inte.
Vågar inte.
Jag vill men samtidigt ändå inte.
Men jag har insett nu efter olyckan att livet kan vända så jävla fort.
Fortare än att man hinner reagera.
Tänk om jag hade dött där.
Då.
DU hade adlrig fått reda på mina känslor.
Mina riktiga känslor.
Och jag hade aldrig fått reda på dina.
JAG VET INTE.
Har ingen aning.
Men det jag vet är att det inte är ren o skär kåthet utan nånting annat.
Och jag kommer aldrig kunna berätta det för Dig.
Och det gör ont.
Riktigt riktigt ont.
Förlåt.
Kuken i fittan.
Vilket jävla skithål man sitter fast i för tillfället.
Vet inte om man ska skratta åt skiten eller få ett dilerium och ploppa ur någons framtänder.
Jävligt tragiskt är det iaf.
Vila i frid.
Rest in peace sweetie.
I'll never ever forget you and your work.
Thanks for the time we had thoose years.
My thoughts are with youŕe family and friends as we speak.
♥
I'll never ever forget you and your work.
Thanks for the time we had thoose years.
My thoughts are with youŕe family and friends as we speak.
♥
Minnenas land.
Var ute och käkade middag på Hägerstalund i lördags. Inte satt min fot i det området sen Baby togs bort. Insåg nog aldrig hur ont det skulle göra att komma tillbaka till den platsen som det faktiskt gjorde. Smärtan var outhärdlig när jag blickade upp mot vårat ställe. Vår plats. Så många gånger som vi har varit där. Galopperat på raksträckan. Upp för backen. Nere på fälten. Hur många gånger vi stått däruppe och blickat ut. Hur mycket Han älskade att vara där. Alltid lika positiv. Alltid lika mycket älskad. Försvann in i minnenas land. Hörde hovslagen på grusvägarna. Hörde hans frustningar. Kände hans styrka. Allting runt omkring mig försvann och det var bara Vi två. Vi två ensamma. Vi två mot världen. Som så många gånger förr. Kände återigen vinden gripa tag i mitt hår och tåra mina ögon. Hans lena päls under mina fingertoppar. Mig skrattandes åt hans bus. Hörde mitt namn och lämnande vår tid. Vårt minne. För att kastas tillbaka i nuet.
Hjärtat slutade slå helt.
Hjärtat slutade slå helt.
Låt en häst..
Let a horse whisper in your ear and breath in your heart.
You will never regret it.
You will never regret it.
SOLSKEN
Fluffar runt på rosa fluffiga fluff moln nu.. Går runt och ler oavbrutet och mitt hjärta slår dubbelslag hela tiden.
Fick dejta min fina underbara stora svarta Fulke idag.
Skrittade ut på Skansen i sällis med Maggan o Munter.
Glädjen när jag sadlade är obeskrivlig ännu mer obeskrivligt är det att en sförsöka förklara hur det kändes när jag satte foten i stigbygeln och svingade mig upp. Och och ochnej usch det kändes som at tjag drömde. Går inte att beskriva hur mycket jag älskade varje sekund och njöt varje MILLESEKUND! Har inte ridit sen olyckan och detta var första gången sen jag dess. Första gången på hästryggen och jag är så glad så glad så glad.
ÖVERLYCKLIG!
Är så obeskrivligt glad just nu så ögonen tåras och jag bara ler och ler och ler. Hela tiden. Enda sen T frågade imorse om jag ville testa.
Jag dog av lycka och är återuppstånden igen och känner för varje sekund somhar gått sedan jag hoppade av att jag kommer komma tillbaka med 110%.
Jag är född på hästryggen och kommer bevisligen att dö på hästryggen.
Gaaaah jag dör av lycka och ingen absolut ingen kan ta den ifrån mig. Inte idag inte imorgon.
INGENTING kan stoppa mig nu.
Jag sa det förut,har möts av motgångar och skit snack om at tjag ska lägga ned med hästarna och sluta rida för gott. MEn fuck you bevisade för er alla.. Här idag. ATT JAG ÄR FÖDD TILL ATT RIDA!
Ger aldrig upp,aldrig.
Månaderna med konstant sönderknarkat huvud av smärtstillande. Sjukhusvistelser. Rehab.. Månader med kryckor och konstant smärta. Månader av sorg i hjärtat och i själen. DE är borta nu,puts väck! Jag är tillbaka och här där uppe på ryggen för att stanna. Föralltid.
Ni hästmänniskor vet vad jag talar om.
Obeskrivligt.
Så totalt förbannat obeskrivligt hur lycklig jag är nu.
Och jag hade gett upp hoppet,för längesen om inte du Baby fanns där i mina tankar, i mitt hjärta. Stått bakom mig och puffat och buffat med din mule för att få mig att hålla humöret uppe. Hade det inte varit för dig och din hjälp från andra sidan hade jag adlrig klarat det här.
Varje steg jag tar och varje hjärtslag är ett steg och ett slag med Dig för Dig.
Fick dejta min fina underbara stora svarta Fulke idag.
Skrittade ut på Skansen i sällis med Maggan o Munter.
Glädjen när jag sadlade är obeskrivlig ännu mer obeskrivligt är det att en sförsöka förklara hur det kändes när jag satte foten i stigbygeln och svingade mig upp. Och och ochnej usch det kändes som at tjag drömde. Går inte att beskriva hur mycket jag älskade varje sekund och njöt varje MILLESEKUND! Har inte ridit sen olyckan och detta var första gången sen jag dess. Första gången på hästryggen och jag är så glad så glad så glad.
ÖVERLYCKLIG!
Är så obeskrivligt glad just nu så ögonen tåras och jag bara ler och ler och ler. Hela tiden. Enda sen T frågade imorse om jag ville testa.
Jag dog av lycka och är återuppstånden igen och känner för varje sekund somhar gått sedan jag hoppade av att jag kommer komma tillbaka med 110%.
Jag är född på hästryggen och kommer bevisligen att dö på hästryggen.
Gaaaah jag dör av lycka och ingen absolut ingen kan ta den ifrån mig. Inte idag inte imorgon.
INGENTING kan stoppa mig nu.
Jag sa det förut,har möts av motgångar och skit snack om at tjag ska lägga ned med hästarna och sluta rida för gott. MEn fuck you bevisade för er alla.. Här idag. ATT JAG ÄR FÖDD TILL ATT RIDA!
Ger aldrig upp,aldrig.
Månaderna med konstant sönderknarkat huvud av smärtstillande. Sjukhusvistelser. Rehab.. Månader med kryckor och konstant smärta. Månader av sorg i hjärtat och i själen. DE är borta nu,puts väck! Jag är tillbaka och här där uppe på ryggen för att stanna. Föralltid.
Ni hästmänniskor vet vad jag talar om.
Obeskrivligt.
Så totalt förbannat obeskrivligt hur lycklig jag är nu.
Och jag hade gett upp hoppet,för längesen om inte du Baby fanns där i mina tankar, i mitt hjärta. Stått bakom mig och puffat och buffat med din mule för att få mig att hålla humöret uppe. Hade det inte varit för dig och din hjälp från andra sidan hade jag adlrig klarat det här.
Varje steg jag tar och varje hjärtslag är ett steg och ett slag med Dig för Dig.
I'm trying.
Im trying to see the good things in life.
But good things in life are hard to find.
If you come back I'll try.
I'll try to make things right.
Cause a part of me is dead and buried in the ground.
The sorrow is killing me.
But I'm trying.
I'm trying so hard.
I'm trying to let the love keep me alive.
The memories.
We're wasting to much time.
Being strong,holding on.
Can't let this bring me down.
It's not over.
My life with you was everything.
So I won't give up this easily.
Blow my mind away.It's blowing away.Far away.
Let it out. Let it out.
Don't get cought up in myself.
This love is killing me. But it's not over.
Buried in the ground. Beating.
Let it out.
It's not over. Not over yet.
But good things in life are hard to find.
If you come back I'll try.
I'll try to make things right.
Cause a part of me is dead and buried in the ground.
The sorrow is killing me.
But I'm trying.
I'm trying so hard.
I'm trying to let the love keep me alive.
The memories.
We're wasting to much time.
Being strong,holding on.
Can't let this bring me down.
It's not over.
My life with you was everything.
So I won't give up this easily.
Blow my mind away.It's blowing away.Far away.
Let it out. Let it out.
Don't get cought up in myself.
This love is killing me. But it's not over.
Buried in the ground. Beating.
Let it out.
It's not over. Not over yet.
Honey Bunny
Saknar Dig så grovt förbannade norrman.
Pratar visst shure på fb, men inte samma sak som att stöta ihop med varandra konstant oavbrutet 24 jävligt underbara timmar om dygnet.
Inte samma sak som att köka frulle,lunch och middagar tillsammans varje dag under 4 veckor.
Inte samma sak som att röja loss satan utav helvete ute på Bangla.
INte samma sak som att sitta och bara små prata flera timmar i sträck.
Inte samma sak som att kunna dra iväg till PhiPhi bara sådär,bara för att.
Inte samma sak att inte kunna sitta och chatta med varann på fb från varsin säng på varsin våning.
Fyfaan vad jag saknar dig Honey Bunny.
Fyfaan vad jag saknar din stört grova humor.
Dina spankningar.
Och din förbannade norska som satte sina spår.
Och jag saknar,saknar så grovt att bara få sitta och klia herrn på ryggen och i håret.
Pratar visst shure på fb, men inte samma sak som att stöta ihop med varandra konstant oavbrutet 24 jävligt underbara timmar om dygnet.
Inte samma sak som att köka frulle,lunch och middagar tillsammans varje dag under 4 veckor.
Inte samma sak som att röja loss satan utav helvete ute på Bangla.
INte samma sak som att sitta och bara små prata flera timmar i sträck.
Inte samma sak som att kunna dra iväg till PhiPhi bara sådär,bara för att.
Inte samma sak att inte kunna sitta och chatta med varann på fb från varsin säng på varsin våning.
Fyfaan vad jag saknar dig Honey Bunny.
Fyfaan vad jag saknar din stört grova humor.
Dina spankningar.
Och din förbannade norska som satte sina spår.
Och jag saknar,saknar så grovt att bara få sitta och klia herrn på ryggen och i håret.
Bunny ♥ Honey Bunny
